apassionformusic

Svag morgonsolljus bryter in igenom fönstret. En förväntansfull dag väntas. Två par jeans och en kavaj, från en morgonpigg på mor, ligger i hallen och väntar på att bli prövade, lovely. En perfekt morgon följs av en perfekt dag. Nostalgin svävar i luften när nästan hela släkten för en gång skull är samlad. Aldrig har jag uppskattat högtider som dessa så mycket som jag nu gör. Inga julklappar. Inga leksaker involverade. Utan bara god mat och de allra närma och käraste förenade under ett och samma tak. Det är så synd att man aldrig uppskattar saker och ting lika mycket som när man gått miste om det. Det är sant. I takt med att tiden skenar iväg och vi alla växer upp och far åt alla möjliga håll glider vi ifrån varandra. Ett faktum som är svår att inse, men som vid tillfällen som dessa blir som en liten bekräftelse. Vi är nu längre inte bara lekkamrater, utan vi har även en viktig betydelse för varandra. Vi är till för att dela samma blod därför att vi är det. Vi har en speciell plats inprintad i varandras hjärtan, därför att det är så det ska vara, vi har det bara. Trots distans så kommer denna plats alltid tillhöra släkt och familj. När vi är enade fylls platsen ut och det är just i detta ögonblick den där speciella känslan, som man inte finner någon annanstans på denna planet, ingriper. Det känns vemodigt att blicka tillbaka på all skratt, karaoke, pepparkaksfika, lussebakning och underbara mat som någoting förflytet. Men jag håller hakan högt upp bland nattens tindrande stjärnor och inväntar nästa kalla vinterdag vi får värma med släktens kärlek. ♥