apassionformusic

Jag fattar inte riktigt det där med att flytta minutvisaren fram och tillbaka, hit och dit ett helt varv varje halv år. Vad är vitsen liksom? Kan man inte bara låta dumma tiden vara ifred? Att dagarna blir kortare är bara deprimerande. Jag saknar sommaren. Men jag älskar lov. Det klagar jag absolut inte på. Tycker synd om *host* vissa andra som inte har lov. Too bad för dem. Visar mitt medlidande med en helt vanlig söndags kväll idag. Fast ne. Eller jo. Eller äh, sjukt skönt är det iallafall.



Far East Movement - Like a G6 ♥

Tidigt imorse när klockan kallade på uppstigning vägrade min kropp agera. Den bara ville ligga kvar och mysa i värmen under täcket. Ögonlocket ville behållas slutna och ja..ingenting ville riktigt som det skulles. Men tillslut tvingade jag mig själv upp ur sängen, lät kylan svepa mig in till badrummet för en kall skvätt i ansiktet som start på dan. Och sedan lovade jag mig själv en riktig rejäl tidig läggdags ikväll. Nu är fallet så att jag precis stigit in i värmen och känner inte för besöka john blund palats på långa vägar. Pigg som ett litet skrån (kan man säga så?) och mest av allt vill jag spela lite och göra sånna där små ljud ifrån mig som ska pricka rätt toner men som inte gör det. Dock måste jag vara lite oegoistiskt för en gång skull och tänka på hushållets andra medlemmar som kanske vill ha en trevlig filmstund utan massa skräl och plingeling. Antar att jag får nöja mig med att krypa i sängs med fjärrkontrolen i handen och zappa runt med hopp om en intressant tvstund denna förtjusande kväll. Kanske blir det bra det också.

Plockade nyss fram guran och plinkade lite på den. Åh, det är helt sjukt. Jag har börja få kramp i vänstra tummen igen, som jag fick de allra första gångerna jag började spela gitarr. Spelat lite för lite på senaste tid antar jag. Hursom, la ifån mig den för att blogga lite. Men också för att far min kom in..och då ja..då känns det lite smått pinsamt. Som om vi har 3 meter tjock betongvägg så att det inte hörs igenom i vanliga fall. Jo, men ändå.

gaaaah, jag är så lat! Bara njuter av min ledighet. Mitt franskaprov skrevs idag som avslutning på helvetets pluggveckor . Göttt, minst sagt. Skjutit upp all uppdatering till idag, vilket betyder att jag egentligen skulle ta igen allt jag missat printa ner här på bloggen under alla dessa dagar idag. Ångrat mig. Låter den oskuldsfulla vattendroppen som rinner längs med de nytvättade hårtopparna landa på tangentbordet och symbolisera lugnet jag tänkt behålla denna kväll. Ska efterforska morgondagens outfit för att slippa all stress och panik innan jag kryper under täcket för lite film. Det är min nya rutin, planera och organisera outfit på kvällarna.

Vit halvtransparent skjorta i stoppad i tighta jeans, midjan svept i D&G-skärp, fingrar och handled smyckrade. Kanske en blingbling klocka till? Eller söta rosett örhängen? Svart skinn med liten kilklack? 

 

 

DET ÄR FRICKING HELG!!! för de som inte fattat det alltså. Efter mycket stress och velande landade jag tillslut ute i bonnalandet hemma hos Karin igår. Det ångrar jag inte för fem öre. Imorse stod jag upp för min orkester och åkte ända till Vara för spela en snutt. Kände lite ångest sen när halva dan hade gått åt för det. Tröstade mig själv med att kvällen skulle spenderas väl hos Matilda ikväll, men ärligt talat så är jag inte alls lika taggad längre. Får ta och grubbla på detta i duschen, hej!

ska även ta en fundering över hur jag ska gå tillväga när jag ska göra något drastiskt med mitt hår.

 

 

Tankarna flödar. Tankarna som leder till en undran. En undran som blir så stark att den tillslut övergår till något slags depp. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad. Det är som om någon slags våg tar över kroppen. Plötsligt vet man inte om man står i djupaste dal eller på högsta bergstopp.

Jag blir fylld med nyfikenhet. Nyfikenhet som idag är en fråga som rör sig om andra sidan av jordklotet. Där jag tidvis undrar om jag ska kalla hem eller inte. Ibland undrar jag hur mitt liv skulle sett ut om jag var född, uppfostrad och bosatt där. Skulle mitt liv se annorlunda ut? Svaret är naturligtvis ja. Men på vilket sätt? Inte för jag någonsin ångrat att hela paket sänds hit, till Sverige. Jag är så otrolig tacksam för mitt hem, min familj, släkt och vänner. Men man slås ju av funderingen liksom.

Det är mitt hem, och kommer alltid att vara, det vet jag. Det står som stämplat i hjärtat. Även om det inte alltid känns så. Det på andra sidan jordklotet alltså. Jag känner en viss trygghet därborta som jag ryser bara av att tanken slår mig. En annan halva av släkten ser till att hålla ett öga på mitt hem åt mig. Mitt riktiga hem, som jag kanske ska kalla det. Det är som om de med mening skämmer bort mig för att jag ska längta tillbaka. För att jag aldrig någonsin ska glömma att det är mitt hem. Som om de med flit planterat saknadens frö i min mage. Fröet som blomstrar all den saknad som tacklar mig. För mig känns saknaden som smärta. En svårhanterlig smärta. Jag menar, smärta efter sår är bara att plåstra om. Men det här, vad fasen ska jag göra åt detta?! Låta känslorna brista ut i gråt - bara låta tårar rulla ner för kinderna? Kanske går det över.

Det är helt otroligt hur en sån lång sträcka ändå kan vara så kort. "Mitt andra hem" är ju här, det är min identitet, min nationalitet. All glädje och kärlek som släkten delar med sig får mig att inse hur stolt jag är över att vara kines. De påminner mig om att jag har en underbar kultur, där jag härstammar ifrån, något jag aldrig kommer att glömma. De har fått mig att inse att vi värderar gemenskapen inom familj och släkt mer något annat. De har gett mig stunder och minnen som är ovärderliga och som alltid kommer att ligga mig varmt om hjärtat. Min kultur har berikat mig på många sätt. Och jag vet inte hur jag ska kunna tacka den tillvaro jag blivit given.

Regnet smattrar på fönsterbrädan. Hösten har kypit sig in för att ingripa sin tid på året. Dagarna blir kortare. Värme blir till kyla. Och sommar blir till vinter. Att sätta en käpp i hjulet som stoppar att sommaren lider mot ett slut är något jag helst av allt önska jag kunde. Men just nu, just denna kväll gör det faktiskt inte så mycket att det är ruskigt och kallt utomhus. Inne i värmen och kärleken tar jag och kikar lite på engelska läxan. Hämtar skålen med jordgubbsfil, fruktbitar och krispig cornflakes som mor gjort i ordning. Sedan tar jag och sätter igång en av många filmer som ligger på lager sedan början av sommarlovet. Kan ni tänka er, sånt här kan man göra en onsdagskväll. Ååååh, underbart!

Kroppsideal är för mig egentligen ett väldigt känsligt ämne men som många gånger väckt många tankar. Till största del av min barndom var jag en flicka - trådsmal och liten. Det var ingenting jag riktigt brydde mig om eller insåg då. Jag visste att jag inte såg ut som alla andra fast hade inga som helst problem med det. Det är oerhört svårt att i många år ha folk i sin omgivning som hack i häl, ständigt påpekande en och samma sak utan att i slutändan ta åt sig. I många år, i större delar av mitt liv har jag kämpat för att nå mänskligheten. Försökt att få min kropp att forma sig precis som mina kompisars och som alla andras i min omgivning. Medans majoriteten kämpar mot det motsatta hållet. Där jag en gång i tiden befann mig.

Att gå upp i vikt är inte alls så som bilden som dyker upp i huvudet visar. Det fungerar inte som en sirapslimpa, då man häller i ingredienserna i en bunke, låter den jäsa för att sedan stoppa in i ugnen och i resultat efter gräddning få en perfekt formad och ack så saftig limpa. Man måste istället i förstoringsglaset finna lust, hunger och strävan. Faktorer som i en sådan själ är ytterst sällsynta. Jag brydde mig inte alls om detta då. Var aldrig orolig för hunger. Hatade att ordet "matdags" fanns regelbundet på dygnet och att det alltid jagade ikapp mig och mitt lekande. Det enda jag egentligen riktigt brydde mig och var vem som skulle vara mamma, vem som skulle vara pappa, vem som skulle vara vem i leken "mamma-pappa-barn" helt enkelt. Det var så mycket min oro räckte till.

Jag minns mycket väl när jag för första gången fick äran att beskåda lite, inte alls mycket, men ändå något, "hull" på kroppen som la sig lite fint över troskanten, det var i sjuan och jag var på badhuset tillsammans med klassen. Ren lycka! Jag kände mig på ett sätt...(väldigt svårbeskrivet) men mycket mer mogen.. och vuxen. Byxorna började sitta lite bättre. Jag trivdes nu i det vi kallar mode. Jag kunde ha de där stuprörsbrallorna och de satt åt sådär lagom, så som de skulle. Visserligen var det superskinny-modellen och barnstorleken. Men de fylldes ut och det var väl det som var huvudsaken. Det känns helt otroligt att tänka sig att en sån sak kunde få så mycket glädje att slå rot inom mig. Att så mycket självkänsla kunde frigöras. Bara det där lilla.

Idag är en dag som jag och mina när och kära kan kolla tillbaka på bilder och få ett gott skratt över hur stort huvud jag hade i förhållande till min kropp under tidigare dagar. Utan att dölja något kan jag underrätta att jag tidvis får en klump i halsen. En klump som står för smärta. Smärta som målar den lilla, tunna, ihop sjunkna men samtidigt så lyckliga flicka. Nu med kött på bena har jag insett att hälsan har minst lika mycket betydelse som kropp- och utseendefixering. Som liten förstod jag aldrig varför man avgudade, och rent av sagt njöt av fysiskpåfrestning och svältning. Nu förstår jag. Man strävar efter, till stor del, den perfekta kroppen. Kroppen likt Barbie eller Ken. Även kroppen som matchar modet. Förutom detta en bra hälsa. Min lust för träning ligger bakom tankarna som gynnar min hälsa. Bara älskar att känna adrenalinet pumpa, biverkningar från mjölksyran också hjärtats leende som belöning. Lycka ligger inte i utseende, utan i själen!

Att man ska vara så attraktiv som möjligt för att lyckas få det motsatta könets intresse är i stort sätt vad ideal handlar om. Ge er själva en tankeställare nu. Är det då värt att svälta ihjäl sig? Är det värt att mista allt gott som livet har att bjuda på? Är det det som krävs för att vara poppis? De lite större då? Står de utanför? Ibland får man lov och vara lite ego. Sluta tänka på alla andra jämt och ständigt för gudsskull! Man lever bara en gång, ta vara på det!

I'm fakkin' back! I lischet. Hemma. Hos mor och far. Ännu en helg har nu passerat oss. Tiden går snabbt när man har kul! Alltså, vart ska man börja? Denna helgen har berikat mig på många sätt. Längesen man skratta så mycket åt en händelse som nu i efterhand är ganska...idiotisk, haha. Känner mig lika rund om magen precis som alltid när jag lämnat den härliga stad. Men det är väl så det är med å vara VIP. ;)

Så sjukt mycket folk var det på direkttåget i lördags! Hela góa ldk tog sig en tripp till gbg kändes det som. Blev lite sen, som alltid, med och anlända på stationen som till min förvåning var fullproppad. Visste att det fanns väldigt många som jag kände som skulle på samma tåg. Men ville ju inte knöka in i massa i onödan precis, så ställde mig lite vid sidan av sådär. Bekanta segisar (som t.o.m kom efter mig) ställde sig jämte mig. En hälsningsgest utspelades såklart. Sånna här lägen är så fruktansvärda. För man vet inte riktigt själv hur väl man känner dessa människor. Ska man dra igång en konversation? Eller räcker det kanske med att hälsa och sedan trycka upp mobilen i nyllet och låtsas i största hugg vara fullt upptagen med smsande? Jag smsade faktiskt. På riktigt. Flickorna lutar sig lite framåt åt mitt håll, tar ett steg och närmar sig. Jag är nu full beredd på att börja mitt mycket friska tjötande. Tajming nog, ropar någon mitt namn högt och upprepande. Ni vet, som i film, sådär i slowmotion? Precis när blickarna möter varandra och man ska börja, sen bara backas bandet helt och hållet? Exakt sådär typ. Jag drar mig tillbaka och börjar kolla efter min hemliga namnropare. Yeeeees, Malin! Henne har man ju saknat lite lagom mycket. Nu kunde vi tjöta på som små hönor tillsammans hela resan, tänkte jag medans jag tvinga mig själv att samla tillbaka lyckan själen spridit ända ut till tårna. Tåget var smockat så inga platser för oss senfärdiga inte. Trappan var det vi fick severat på silver fat. Inte riktigt så, men det var väl det enda altenativen vi hade. Där satt vi och snick-snacka i princip hela resan, även med lite annat folk. Trevligt, men rumpan fick sig allt en omgång!

Nu är jag bara såhääär trött. Tog en napis på hemvägen, haha. Göttans det. Åkandet är ju inget jag hejjar över direkt. Trots den rediga frukosten i morse kändes det som om magsäcken satt uppe i halsstrupen. Och huvudet, jaa...innehållet hade väl vänds upp & ner, ner & upp. Eller nått. Inte det underbaraste om man säger så. Men det är är väl så här det är efter en toppen helg och en hyftsad sen natt? Energikrävande helt enkelt! Jag ska nu överlämna min uppmärksamhet samhällskunskaps boken härnäst. Sedan ska jag soooova. Konsert imorrn också, måste orka hålla humöret på topp då med! Känner att imorrnbitti kommer bli en stressig en. Vet varken var jag ska ha på mig eller vad jag ska packa ner i skolväskan. Har en svag (egentligt mycket stark, men det vill jag helst inte erkänna) känsla av att jag kommer bli sen imorgon. Måste tänka ut en ursäkt sen innan jag låts besöka drömmarnas värld.

Ett litet gulligt bildregn kommer imorrn, den ser ni väl framemot vavava? hahah ;D

Super duktig var jag idag när jag tog den första gardasil-sprutan (google is your friend, googla ifall du vill veta vad det är för nått ;)). Och ja, det gjorde JÄTTEont. Faktiskt. Kan föreställa mig att jag såg ganska rolig ut, haha. Sköterskan utlyste under halvlek "oj, jaaa, det gör liiite lite ont som du kanske känner". Mmh...höll på att översköljas av smärta. Tur nog var den rätt så kortvarig. Haha, ne nu överdriver jag nog...Jag tyckte minsann det gjorde mer ont än vad jag förväntat mig. Fast i själva verket svider det säkert inte så mycket mer än vad den utsätter plånboken för.  Dock är det helt klart värt det! Det där lilla svidet är ingenting i jämförelse med vaccinets förtjänst.

GÖÖÖTTT MED HELG! Jag är stentaggad. Nu ska jag kila, vi hörs när vi hörs! :)