apassionformusic

Tankarna flödar. Tankarna som leder till en undran. En undran som blir så stark att den tillslut övergår till något slags depp. Det är svårt att sätta fingret på exakt vad. Det är som om någon slags våg tar över kroppen. Plötsligt vet man inte om man står i djupaste dal eller på högsta bergstopp.

Jag blir fylld med nyfikenhet. Nyfikenhet som idag är en fråga som rör sig om andra sidan av jordklotet. Där jag tidvis undrar om jag ska kalla hem eller inte. Ibland undrar jag hur mitt liv skulle sett ut om jag var född, uppfostrad och bosatt där. Skulle mitt liv se annorlunda ut? Svaret är naturligtvis ja. Men på vilket sätt? Inte för jag någonsin ångrat att hela paket sänds hit, till Sverige. Jag är så otrolig tacksam för mitt hem, min familj, släkt och vänner. Men man slås ju av funderingen liksom.

Det är mitt hem, och kommer alltid att vara, det vet jag. Det står som stämplat i hjärtat. Även om det inte alltid känns så. Det på andra sidan jordklotet alltså. Jag känner en viss trygghet därborta som jag ryser bara av att tanken slår mig. En annan halva av släkten ser till att hålla ett öga på mitt hem åt mig. Mitt riktiga hem, som jag kanske ska kalla det. Det är som om de med mening skämmer bort mig för att jag ska längta tillbaka. För att jag aldrig någonsin ska glömma att det är mitt hem. Som om de med flit planterat saknadens frö i min mage. Fröet som blomstrar all den saknad som tacklar mig. För mig känns saknaden som smärta. En svårhanterlig smärta. Jag menar, smärta efter sår är bara att plåstra om. Men det här, vad fasen ska jag göra åt detta?! Låta känslorna brista ut i gråt - bara låta tårar rulla ner för kinderna? Kanske går det över.

Det är helt otroligt hur en sån lång sträcka ändå kan vara så kort. "Mitt andra hem" är ju här, det är min identitet, min nationalitet. All glädje och kärlek som släkten delar med sig får mig att inse hur stolt jag är över att vara kines. De påminner mig om att jag har en underbar kultur, där jag härstammar ifrån, något jag aldrig kommer att glömma. De har fått mig att inse att vi värderar gemenskapen inom familj och släkt mer något annat. De har gett mig stunder och minnen som är ovärderliga och som alltid kommer att ligga mig varmt om hjärtat. Min kultur har berikat mig på många sätt. Och jag vet inte hur jag ska kunna tacka den tillvaro jag blivit given.