apassionformusic

I'm fakkin' back! I lischet. Hemma. Hos mor och far. Ännu en helg har nu passerat oss. Tiden går snabbt när man har kul! Alltså, vart ska man börja? Denna helgen har berikat mig på många sätt. Längesen man skratta så mycket åt en händelse som nu i efterhand är ganska...idiotisk, haha. Känner mig lika rund om magen precis som alltid när jag lämnat den härliga stad. Men det är väl så det är med å vara VIP. ;)

Så sjukt mycket folk var det på direkttåget i lördags! Hela góa ldk tog sig en tripp till gbg kändes det som. Blev lite sen, som alltid, med och anlända på stationen som till min förvåning var fullproppad. Visste att det fanns väldigt många som jag kände som skulle på samma tåg. Men ville ju inte knöka in i massa i onödan precis, så ställde mig lite vid sidan av sådär. Bekanta segisar (som t.o.m kom efter mig) ställde sig jämte mig. En hälsningsgest utspelades såklart. Sånna här lägen är så fruktansvärda. För man vet inte riktigt själv hur väl man känner dessa människor. Ska man dra igång en konversation? Eller räcker det kanske med att hälsa och sedan trycka upp mobilen i nyllet och låtsas i största hugg vara fullt upptagen med smsande? Jag smsade faktiskt. På riktigt. Flickorna lutar sig lite framåt åt mitt håll, tar ett steg och närmar sig. Jag är nu full beredd på att börja mitt mycket friska tjötande. Tajming nog, ropar någon mitt namn högt och upprepande. Ni vet, som i film, sådär i slowmotion? Precis när blickarna möter varandra och man ska börja, sen bara backas bandet helt och hållet? Exakt sådär typ. Jag drar mig tillbaka och börjar kolla efter min hemliga namnropare. Yeeeees, Malin! Henne har man ju saknat lite lagom mycket. Nu kunde vi tjöta på som små hönor tillsammans hela resan, tänkte jag medans jag tvinga mig själv att samla tillbaka lyckan själen spridit ända ut till tårna. Tåget var smockat så inga platser för oss senfärdiga inte. Trappan var det vi fick severat på silver fat. Inte riktigt så, men det var väl det enda altenativen vi hade. Där satt vi och snick-snacka i princip hela resan, även med lite annat folk. Trevligt, men rumpan fick sig allt en omgång!

Nu är jag bara såhääär trött. Tog en napis på hemvägen, haha. Göttans det. Åkandet är ju inget jag hejjar över direkt. Trots den rediga frukosten i morse kändes det som om magsäcken satt uppe i halsstrupen. Och huvudet, jaa...innehållet hade väl vänds upp & ner, ner & upp. Eller nått. Inte det underbaraste om man säger så. Men det är är väl så här det är efter en toppen helg och en hyftsad sen natt? Energikrävande helt enkelt! Jag ska nu överlämna min uppmärksamhet samhällskunskaps boken härnäst. Sedan ska jag soooova. Konsert imorrn också, måste orka hålla humöret på topp då med! Känner att imorrnbitti kommer bli en stressig en. Vet varken var jag ska ha på mig eller vad jag ska packa ner i skolväskan. Har en svag (egentligt mycket stark, men det vill jag helst inte erkänna) känsla av att jag kommer bli sen imorgon. Måste tänka ut en ursäkt sen innan jag låts besöka drömmarnas värld.

Ett litet gulligt bildregn kommer imorrn, den ser ni väl framemot vavava? hahah ;D