apassionformusic

Kroppsideal är för mig egentligen ett väldigt känsligt ämne men som många gånger väckt många tankar. Till största del av min barndom var jag en flicka - trådsmal och liten. Det var ingenting jag riktigt brydde mig om eller insåg då. Jag visste att jag inte såg ut som alla andra fast hade inga som helst problem med det. Det är oerhört svårt att i många år ha folk i sin omgivning som hack i häl, ständigt påpekande en och samma sak utan att i slutändan ta åt sig. I många år, i större delar av mitt liv har jag kämpat för att nå mänskligheten. Försökt att få min kropp att forma sig precis som mina kompisars och som alla andras i min omgivning. Medans majoriteten kämpar mot det motsatta hållet. Där jag en gång i tiden befann mig.

Att gå upp i vikt är inte alls så som bilden som dyker upp i huvudet visar. Det fungerar inte som en sirapslimpa, då man häller i ingredienserna i en bunke, låter den jäsa för att sedan stoppa in i ugnen och i resultat efter gräddning få en perfekt formad och ack så saftig limpa. Man måste istället i förstoringsglaset finna lust, hunger och strävan. Faktorer som i en sådan själ är ytterst sällsynta. Jag brydde mig inte alls om detta då. Var aldrig orolig för hunger. Hatade att ordet "matdags" fanns regelbundet på dygnet och att det alltid jagade ikapp mig och mitt lekande. Det enda jag egentligen riktigt brydde mig och var vem som skulle vara mamma, vem som skulle vara pappa, vem som skulle vara vem i leken "mamma-pappa-barn" helt enkelt. Det var så mycket min oro räckte till.

Jag minns mycket väl när jag för första gången fick äran att beskåda lite, inte alls mycket, men ändå något, "hull" på kroppen som la sig lite fint över troskanten, det var i sjuan och jag var på badhuset tillsammans med klassen. Ren lycka! Jag kände mig på ett sätt...(väldigt svårbeskrivet) men mycket mer mogen.. och vuxen. Byxorna började sitta lite bättre. Jag trivdes nu i det vi kallar mode. Jag kunde ha de där stuprörsbrallorna och de satt åt sådär lagom, så som de skulle. Visserligen var det superskinny-modellen och barnstorleken. Men de fylldes ut och det var väl det som var huvudsaken. Det känns helt otroligt att tänka sig att en sån sak kunde få så mycket glädje att slå rot inom mig. Att så mycket självkänsla kunde frigöras. Bara det där lilla.

Idag är en dag som jag och mina när och kära kan kolla tillbaka på bilder och få ett gott skratt över hur stort huvud jag hade i förhållande till min kropp under tidigare dagar. Utan att dölja något kan jag underrätta att jag tidvis får en klump i halsen. En klump som står för smärta. Smärta som målar den lilla, tunna, ihop sjunkna men samtidigt så lyckliga flicka. Nu med kött på bena har jag insett att hälsan har minst lika mycket betydelse som kropp- och utseendefixering. Som liten förstod jag aldrig varför man avgudade, och rent av sagt njöt av fysiskpåfrestning och svältning. Nu förstår jag. Man strävar efter, till stor del, den perfekta kroppen. Kroppen likt Barbie eller Ken. Även kroppen som matchar modet. Förutom detta en bra hälsa. Min lust för träning ligger bakom tankarna som gynnar min hälsa. Bara älskar att känna adrenalinet pumpa, biverkningar från mjölksyran också hjärtats leende som belöning. Lycka ligger inte i utseende, utan i själen!

Att man ska vara så attraktiv som möjligt för att lyckas få det motsatta könets intresse är i stort sätt vad ideal handlar om. Ge er själva en tankeställare nu. Är det då värt att svälta ihjäl sig? Är det värt att mista allt gott som livet har att bjuda på? Är det det som krävs för att vara poppis? De lite större då? Står de utanför? Ibland får man lov och vara lite ego. Sluta tänka på alla andra jämt och ständigt för gudsskull! Man lever bara en gång, ta vara på det!