already gone
Asså det är helt sjukt. Snart har ännu en vecka passerat. Jag kan nästan minnas första skoldagen som om det vore igår. I verkligheten är det tre veckor kvar tills höstlov (klart som fasen jag har koll på det...eller ja, min almanacka iallafall ;)). Som ni kanske märkt har jag satt bloggen som sista prioritering på sistonde. Det på grund av att det är så åtta helvetes, förlåt, mycket skolarbete. Det blir väl så när man skjuter upp allting. Allt i sista sekund. Antingen är det skolan, musikskolan, repisen eller plugg. Tyvärr så blir det mycket spontant vid sidan av som får stykas. Lite sorgligt för det ju så mycket man vill hinna med här i livet. Man får helt enkelt nöja sig med det man har och får. :)
Det händer så mycket var dag att jag knappt minns vad. Bortsett från att vissa *host* männiksor står på tredje våningen och kastar kuddar när man försöker vinna på ett olidligt spännande spel, så har varje dag sin specifika "dagens speciella händelse" såklart. Det där med kuddkastning är väl inte sådär jättehäpnande längre. Alltid lika kul varje gång!!! Eller inte. Men roandet ligger ju inte på min bekostnad bekostnad. Inte lika kul tillslut längre när jag får mitt psykvrede kan jag tänka mig. Eller så är det det. De flesta, inklusive mig själv, skrattar ju bara så inte vet jag. Eftersom att vart och annan timme bara skenar iväg i raketfart är mitt minne som blott just nu.
Det enda jag kan minnas är den kommande veckan. Hur tuff den kommer att bli. Om jag kommer attt överleva eller inte och så vidare. Jag kan inte riktigt förstå mig själv, och min tänkevärld. Tisdagens konditionstest på 3,6 km skrämmer mig mer än vad onsdagens matteprovet gör. Och till och med mer än vad en stor aula fylld med människor en måndagskväll med mig och min orkester framm på scen gör. Inte nog med det, utan också ett stort konserthus i Vara fullproppat en lördag skulle vara mer okej. Kanske skulle invigningen för natur-ettorna på onsdageftermiddag väcka mindre skräckfyllda tankar än de där tre-komma-sex-kilometrarna. Små båtshamnen onsdag halv fyra, det låter ju lite smått mysiskt må jag säga. Speciellt när man är etta och ska möta stora, mäktiga tvåor. Blir det fight? Kommer något bli nedputtad i iskalla Vänern? Blir det jag kanske? Mig? Moi? Me? Men ne, så farligt är det inte. 3,6an är värre. Min kära vän från samhäll, som har fått de där 3,6 överstökat, tröstade mig med att säga att det var rena självmordet. Shit my god, hon är en av den största sportfånen jag känner. Första varvet är helt okej. Andra är man helt slut. Och tredje är rena plågan. Okii, jag fattar. Idrott har under alla tidigare år varit mitt favorit ämne i skolan. Nu vet jag faktiskt inte längre. Vissa moment är skit roliga. Andra lite mindre. Speciellt när man försämrar sig. Då är det inget kul längre.
Snälla låt det bli tisdag. Tisdag då jag står framför mina klasskamrater helt utpumpad och ska hålla ett muntligt föredrag. Låt mina axlar och min haka dras mot taket. Låt mina fötter hitta en stadig yta på jordens skorpa och låt min hållning beskriva den lättnad av de 3,6 kilometrarna jag precis sprungit, att det äntligen är ett passerat skede.
Det händer så mycket var dag att jag knappt minns vad. Bortsett från att vissa *host* männiksor står på tredje våningen och kastar kuddar när man försöker vinna på ett olidligt spännande spel, så har varje dag sin specifika "dagens speciella händelse" såklart. Det där med kuddkastning är väl inte sådär jättehäpnande längre. Alltid lika kul varje gång!!! Eller inte. Men roandet ligger ju inte på min bekostnad bekostnad. Inte lika kul tillslut längre när jag får mitt psykvrede kan jag tänka mig. Eller så är det det. De flesta, inklusive mig själv, skrattar ju bara så inte vet jag. Eftersom att vart och annan timme bara skenar iväg i raketfart är mitt minne som blott just nu.
Det enda jag kan minnas är den kommande veckan. Hur tuff den kommer att bli. Om jag kommer attt överleva eller inte och så vidare. Jag kan inte riktigt förstå mig själv, och min tänkevärld. Tisdagens konditionstest på 3,6 km skrämmer mig mer än vad onsdagens matteprovet gör. Och till och med mer än vad en stor aula fylld med människor en måndagskväll med mig och min orkester framm på scen gör. Inte nog med det, utan också ett stort konserthus i Vara fullproppat en lördag skulle vara mer okej. Kanske skulle invigningen för natur-ettorna på onsdageftermiddag väcka mindre skräckfyllda tankar än de där tre-komma-sex-kilometrarna. Små båtshamnen onsdag halv fyra, det låter ju lite smått mysiskt må jag säga. Speciellt när man är etta och ska möta stora, mäktiga tvåor. Blir det fight? Kommer något bli nedputtad i iskalla Vänern? Blir det jag kanske? Mig? Moi? Me? Men ne, så farligt är det inte. 3,6an är värre. Min kära vän från samhäll, som har fått de där 3,6 överstökat, tröstade mig med att säga att det var rena självmordet. Shit my god, hon är en av den största sportfånen jag känner. Första varvet är helt okej. Andra är man helt slut. Och tredje är rena plågan. Okii, jag fattar. Idrott har under alla tidigare år varit mitt favorit ämne i skolan. Nu vet jag faktiskt inte längre. Vissa moment är skit roliga. Andra lite mindre. Speciellt när man försämrar sig. Då är det inget kul längre.
Snälla låt det bli tisdag. Tisdag då jag står framför mina klasskamrater helt utpumpad och ska hålla ett muntligt föredrag. Låt mina axlar och min haka dras mot taket. Låt mina fötter hitta en stadig yta på jordens skorpa och låt min hållning beskriva den lättnad av de 3,6 kilometrarna jag precis sprungit, att det äntligen är ett passerat skede.
Blåser upp kinderna och pustar ut så att taket nästan lyfter.
Fit for fight. Redo att strida i alla tänkbara motsättningar veckan har att bjuda på.
Come on då! Ne juste, då så... Tänkte väl det.
Kommentarer
Trackback
