apassionformusic

Jag bara älskar fredagar. Om alla morgonar hade varit de samma som fredagsmorgonar hade jag vart lika skolglad varje dag. När jag sitter på cykeln och trampar mot skolan på fredagsmorgonar fylls jag av någon slags nostalgi. Fast som dock inte varar så länge. Jag njuter av att veta att det snart är helg. Fredagar är nästan bättre än självaste helgen. Helgen passerar för fort. Men hinner inte njuta lika mycket av den ljuva helgkänslan. Däremot har vi looooov nästa vecka, det älskar vi!!!

Det har varit en ganska så dramatisk dag idag trots allt. Egentligen var det väl inte sådär jättestort men för mig är detta fortfrande väldigt främmande. Så här var det; en lärare till oss har precis kommit tillbaka efter att ha återhämtat sig efter en hjärtinfark. Eftersom behandlingen och allt det där facinerade honom väldigt mycket så bestämde han sig för att berätta hur det gick till. Han målade prydligt upp en kropp, nerver, hjärtat och ådror i förstoring. Han pratade en stund. Alla var ytterst fängslande och tystnaden var så genomgripande att man kunde höra en knappnål falla. När berättandet lider mot sitt slut hörs plötsligt ett mäktigt duns i marken. Precis som om något gungat på stolen och vält omkull. HA-HA, tänkte jag. Liksom de flesta säkert också gjorde. Det var nog inte bara jag/vi som hade detta onda tänk. Utan även lärarn reagerade först lite irriterat. Men sedan riktar han blicken mot händelsen. "Oj", säger han och bokstavligen springer dit.

Jag har placerat mig på andra sidan klassrummet och får ingen skymt av vad som hänt. Ställer mig upp och för att skåda detta spektakel. En kille i klassen ligger på mage rak som en, jag vet inte vad, och skakar. Denna situation och denna händelse i kombination är lika med dålig tajming. Läääskigt! Det kändes som om jag fått ett slag i magen. Ett hårt slag. Kände mig skyldig till att agera. Min "bästis" ju. Vad ska jag göra? Det står trettio andra runt omkring som bara står och tittar på. Ska jag springa fram och tro att jag är någon hjälte på något vis? Jag visste varken vad jag skulle göra, tänka eller känna. En ond figur hade vart och satt stopp, sanden var hindrad att rinna igenom timglasets mitten. Det är tyst, knäpp tyst. Mitt psyke och mina tårkanaler gick inte riktigt ihop. Kände hur en sjö bildats i ögat. Försökte hindra sjön att svämmas över. Det var otäckt och det var chockande. Det var inte som en vanlig svimmning. Det chockade många och mångas skräckförråd vidgades. Till och med från den maskulina sidan. Killen vaknar såklart upp efter ett tag. Helt borta, men hittar strax tillbaka till omvärldenigen. Krit-vit, nästan lite gulfärgad. Men det går över efter ett tag.

Detta kallar jag uppmärksamhet. Men samtidigt så glädjer det mig något otroligt att vi har en klass som verkligen står upp för varandra och bryr sig. ♥