apassionformusic

Bland höstens rusk och skur nåddes jag idag ändå av en liten, men oerhört betydande och värmande solstråle. Ett tre bokstavligt betyg prydde så vackert min krönika. Lättnad! Blev dock väldigt missnöjd med min inledning. Sen att den senare kom till högläsning var väl inte direkt det jag hoppats på. Jag ska väl inte säga att jag skämms, för det gör jag ju inte. Men ni hajjar säkert principen.

Förövrigt är mina klasskompisar helt sjuka, så insane duktiga är de! Det gör att jag krymper, tar mindre plats och känner mig... hur ska jag säga? naken. Har inte längre mina trygga kläder att sjunka in i för att inuti kunna samla och gömma lugnet. Jag känner mig mer och mer osäker allt med tiden. Allt som förr varit väldigt självklart är inte lika självklart längre. Det är som att ha många meters försprång i ett marathonlopp men sakta men säkert bli omsprungen. Det där ljuvliga försprånget stryks över med ett streck. Pressen är som nyladdat. Dags att skvätta lite kallvatten i ansiktet, rycka upp mig och göra mig i form för nya utmaningar. Nu är det hundra procentligt som gäller! Använda tiden väl. Inte något jag varken är eller någonsin varit bra på, men något jag nu banne mig ska jag bli bäst på!