apassionformusic

Här kommer ett utdrag från min krönika om mina skolupplevelser de första dagarna på gymnasiet (bloggade ju inte så mycket om det). För övrigt skrivet i sista sekund. Förvånande? nej, inte speciellt.

"När man öppnar en dörr stängs många andra. Just den här dörren öppnar till så många fler i framtiden. Vid detta skede frågar jag mig: om solen kan producera obegränsad energi, lysa i all evighet och samtidigt sprida enorma mängder värme, ljus och kärlek så kan väl motivation, energi och glädje i tre års förlängda ”vanliga skolår” inte vara för mycket begärt?

Hursom helst så är valet redan gjort. Den röda stilfulla mattan är placerad, det som återstår är att träda in på den okända mark, ta tillfället i akt, slå upp sitt läger och haffa åt sig erfarenheter, minnen och kunskap. Dag etts upprop i aulan är en tid att minnas. Känslan är svårbeskriven. Jag kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad och hur. Med min bästa vän bärandes på ett enda stort nervvrak och ett ben som ovilligt vill sluta skaka jämte mig reser sig hårstråna på armarna och ett täcke av nervositet lägger sig på axlarna.

De första dagarna passerar i hästkrafter. Det är svårt att hinna tänka till och inse att skolan faktiskt börjat och att man går första året på gymnasiet. Att lärarnas allas namn är bekant gör mig inte ett dugg förvånad. För visst vore det lite lustigt om mönstret bröts här och nu efter 15 år? Från den dagen då jag för första gången tog mina livs första steg till en dag som denna har jag klivit i min storebrors fotspår. Det är en omständighet som frigör fjärilarna i magen till friheten. Därför är realiteten i detta läge att alla dessa människor är super trevliga en vana och självskrivande.

Av ordet ”natur” målas hastigt en bild av klassens alla karaktärer upp vid sidan om av ett träd, växter och fåglar. En klass som bildar ett och samma team. En sådan som också låter gemenskapen blomstra fritt. Ibland är livet ett stort fluffigt rosa moln, ibland svart som mörkaste natt – en grundprincip. Just nu är tillvaron som rosa fluff, allting känns så komplett. Jag finner inte nattens mörker på långa vägar, det är en otrolig lättnad. Det sägs att verklig lycka inte är kopplad till materiella ting, vilket till viss del är sant. Inte ens en äppelmärkt dator skulle kunna göra min klass och min vardag mer fullgod.

Termometern visar inte många plusgrader ute på vildmark men det krävs mycket för att den kallaste kyla ska kunna övervinna den värme jag har inombords. Jag känner kärlek för det mesta för närvarande. Inte minst sagt mina nyfunna vänner och min allra bästa vän. Deras glimt i ögat och rosenknoppar till mun som brister ut i ett himmelskt leende får mig att svårt kunna hejda samt dölja att mina mungipor rycks med. Bland naturens allra vackraste skapelser alstrar förbindelsen i klassen. En regnbåge utformas bakom regn, moln och svagt solsken. Regnbågen som råka vara den finaste jag någonsin skådat. Trots att jag känner till hur fenomenet uppstår kan jag inte låta bli att fascineras.

Dessa få veckor har berikat mig på många vis och jag är så tacksam över att just jag fick möjligheten att hamna här. Jag står just nu i de skor jag känner mig som tryggast i."