apassionformusic

Det vart en lång dag i skolan idag. Starten tog plats vid åtta i e-huset och en rätt så lång franskalektion låg framför mig. Jag älskar ordlistan längst bak i läroboken! ♥ Under dagen fick jag med mig ett gäng in i studielandskapet. Vi slog oss ner vid ett bord, och fick sedan syn på ett papper hängandes lite på sne på vita-tavlan, fylld ända ut till alla håll kanterna med pi-decimaler. En diskussion startades livligt. Vet inte om det var från en elektriska våg av plattstången imorse eller om det var något annat. Men från ingenstans kläckte jag ur mig - "jag ska nog ta och bli DLGs nästa pi-mästare". Fick som svar ungefär "HAHAHAHAHA, ÄR DU SJUK I HUVVET ELLER?!" Höjde ögonbrynen och försökte tränga undan den osäkerhet som ockuperade inombords. "Vaddå eller??? tror ni inte jag kommer klara det?", svarade jag. "Din bror har reckordet och det är brutalt mycket! BRUTALT!!!" Happ. Men hallå eller? Jag är brutal. Jag är hardcore. Jag är gryyyym! Just i denna sekund fann jag anledningen till att bli De la Gardies nya pi-mästare (också till viss del för att jag blivit utmanad med en kompis, hehe. men det tar jag ju lätt som en plätt ;)).

Samtalet fortsatte om broder min. Lite lustigt att mina kompiar (killkompisar alltså. de har väl sina kontakter eller nått) i hemlighet känner honom bättre än vad jag trodde och visste. Jag berättade saker som de inte visste och tvärtom. VI DELA HEMLIGHETER. Haha, skämt å sido. DE berätta för MIG. Om min bror alltså. Hur "äckligt bra" han är. That's my bro, tänkte jag. Men i själva verket satt jag i största sannorlikhet och försökte se allmänt cool och ofacinerad ut. I följd av kroppsspråk och annat försökte jag förmedla att jag var minst lika äckligt bra. Skjöt fram mitt färska MVG jag nyss fått i svenskan lite diskret. Inte för att jag trodde att det skulle hjälpa. Men det hade ju kunnat funka.

när jag blir stor ska jag bli pi-mästare.